Redan igår kväll började gruva lite smått för mitt årliga besök hos tandläkaren. Känns lite konstigt att jag oroar mig varje gång. Som liten älskade jag att gå till tandläkaren, kanske för att jag tyckte det där som smakade banan va gott eller så var det för att jag nästan aldrig behövde fara till tandläkaren, jag va ju trots allt 19 när jag för första gången lagade mitt första och enda hål i tänderna.
Idag var det så dags för undersökning, lite röntgen bilder på gaddarna, lite skrapande med den där metallkroken och sen var det klart. Allt godkänt, såg bra ut och inget hade förändrats sen förra året. Å som vanligt påminnelsen att jag måste börja använda tandtråd - och det ska jag väl försöka bli bättre på i alla fall.
Men det va med lätta steg jag lämnade mottagningen och gick tillbaka till jobbet.
Jag har försökt analysera varför jag är nervös för att gå till tandläkaren nu som vuxen, och kanske beror det på att jag vet att det kan kosta tusenlappar att göra lagningar, rotfyllningar och allt annat som man nu kan behöva göra. Kanske beror det på att jag sedan ett par år tillbaka lämnat folktandvården och nu går hos en privat tandläkare, som varit min mammas chef, och även om mamma har sedan ett par år lämnar tandsköterskeyrket bakom sig, kan jag fortfarande känna att jag måste leva upp till förväntningarna (om det nu ens finns sånna) att ha fina och hela tänder. Men mest av allt är jag väl rädd att det ska göra ont i munnen, att jag ska behöva ta bort visdomständerna. För vad jag hört så knackar de sönder tänderna innan de kan tas bort- huvva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar